För att höja spänningen några grader har jag under de fyra senaste veckorna utvecklat ett, i det närmaste, totalhavererat högerknä. Stelt, vätskefyllt, bultande och fullkomligt osegelbart.

Har funderat på alternativet att surra kryckor på däck, men avfärdat tanken eftersom det skulle kännas lite blekt. Jag menar, inte skulle väl Jack Sparrow luta sig mot en plastinklädd landstings-krycka? Nej det får bli en avbruten åra istället.

Men först ska knät tappas på vätska och kortison ska injiceras. Föreställer mej att det blir lite som en normal kur av 5-56 i ett kärvande gångjärn. Inget mer kärvande, gnissel, rost eller andra defekter. Bara jag, mitt kortison, min avbrutna åra och min kompis Anders.

Happy ever after.

Vår projektledare Mirjam,  Anders och jag, tog bilen tidigt i morse och åkte till Malmö. På väg tillbaka till Göteborg besökte vi ett helt gäng små hamnar för att planera nattlogi. Vi träffade samtidigt flera krögare som intresserat lyssnade till vår story om sommarens segling. Responsen är genomgående fantastiskt positiv och har redan resulterat i flera aktiviteter utmed kusten. Tack till er alla! Vi syns om några veckor, på riktigt.

Såg just att räkneverket visar på 47 dagar till avsegling. Oups, visar det verkligen rätt? Alla dessa frågor som tidigare viftats bort med ett diffust “Jo, men det ordnar sig nog” börjar bli väldigt konkreta nu. Hur ska vi hinna med allt? Har vi missat något? Ett trasigt, värkande och svullet knä oroar. Ingen riktig träning på flera veckor. Deppigt. Skulle nog behöva få några timmar av inspirerande och saltsänkta bogar utanför Fiskebäck för att bli som folk igen. Samma effekt som den där svala duschen på morgonen som får mej att vakna till. 

Egentligen är nästan allt redan klart, men scenskräcken börjar nog bli mer påtaglig.

//Michael